Smart eller dumt?
Per gick glad i hågen hem med sin nyinköpta rengöringsflaska. Nu skulle det bli rent därhemma. Och det bästa av allt, han skulle inte behöva anstränga sig särskilt mycket. Det var bara att hälla ut över smutsranden i badkaret. Sedan skulle de små hygienmatadorerna sätta in den absoluta dödsstöten mot smutsangreppet. Lätt som en plätt! Trodde han ja…
Vi har väl alla någon gång blivit lurade av den ”mördande” reklamen? Vi vill ju så gärna tro, för utvecklingen går framåt med stormsteg. Men som konsument är det sannerligen inte lätt att veta när en vara faktiskt håller vad den lovar. Som vår lagbok säger, måste reklamen vara rättvisande. Och håller man sig inte till sanningen kan det leda till ödesdigra åtgärder i form av förbud eller böter. Naturligtvis är det svårt att sätta upp sin vapensköld och försöka rädda sig undan missvisande reklam. I dagens samhälle anfaller den inte bara rakt framifrån utan ofta hamnar vi också i ett överraskande bakhåll. Den ultimata lösningen torde i sådana fall vara att ikläda sig i en rustning!
Men inte ens den kunde rädda oss undan det stora utbrottet av marknadsföring som kom i slutet av 1980-talet- och i början av 1990-talet. Likt strömmar av lava sköljde den över oss via Internet på våra datorer. Men även här finns rättesnören för all reklam och annan marknadsföring. I första hand är det avsändaren dvs. sajtens ägare som är ansvarig. Produktionsbolag, konsulter och dyl. har ett medverkaransvar som producenter.
ICC- räddaren i nöden?
Via Internet är det tämligen lätt att nå ut med sin information över världshaven. Nästan ingenting är omöjligt i den elektroniska sfären. Som en missil skjuts reklamen iväg mot ett förutbestämt mål, dvs. oss konsumenter. Då marknadsföringslagen bara gäller i Sverige kan man tro att det är fritt fram för andra länder omkring oss. Det är här som internationella handelskammaren träder in.
De har utvecklat riktlinjer för etiska principer och normer. Detta för att uppmuntra till en hög moralisk standard i marknadsföring. Den används till stor utsträckning av de flesta västinriktade länder. De anser också att försäljning via Internet ska genomsyras av samma regler som bestämts både nationellt och internationellt i ICC s grundregler för reklam.
Det absoluta målet är att alla ska hålla sig till god marknadsföring dvs. god affärssed. Att t.ex. sälja sattelitdekodrar till trots mot dekoderlagen är emot god affärssed. Är detta då ett problem att kringgå? Som reklammakare skulle man ju kunna säga att man inte visste om att det man påstod inte var riktigt. Men så lätt är det inte tack och lov.
Att som strutsen stoppa huvudet i sanden och tro att ingen ser honom är ingen vidare briljant lösning. Det är annonsörens ansvar att bevisa att hans påståenden i reklamen är riktiga, redan då han utformar dem. Falska påståenden i reklamen innebär att reklamen naturligtvis ses som opålitlig. För även om en annons innehåller riktiga uppgifter kan den vara vilseledande för att viktiga upplysningar undanhållits.
Men tänker vi logiskt och ifrågasätter reklamens innehåll så skulle vi nog kunnat förstå att smutsen på Pers badkarskant inte beter sig som en gås, dvs. att allt bara rinner rakt av. En något högre arbetsinsats hade i det här fallet krävts. De hade känts betydligt mer smart, eller hur?
Text Anita Johansson